Kompetensutvecklingen i centrum för flera regeringsinitiativ

Den senaste veckan har tre olika regeringsutspel på temat bättre kompetensförsörjning kommit, och det är utmärkt. Sveriges ekonomi bygger till största del på tjänster och kunskapsintensivt näringsliv. När vi frågat Almegas medlemsföretag säger 71 procent att det är just kompetensen som är deras företags viktigaste konkurrensfaktor. Sverige har av tradition alltid varit innovativt, med nya typer av företag och olika lösningar på samhällsbehov, och av konkurrensskäl bör vi fortsätta utveckla det kunskapsintensiva näringslivet.

Utbildningssystemets förmåga att leverera rätt sorts kunskaper och kompetenser till näringslivet blir en allt mer avgörande faktor i den globala konkurrensen.  Tyvärr har inte utbildningspolitiken och näringspolitiken samlats till någon gemensam syn på vad som är bra ur ett nationellt perspektiv. Utbildningspolitiken har stolt talat om bildningsidealen och näringspolitiken mest om industrins behov av arbetskraft. Det har lett till dåligt helhetsperspektiv och prestigefyllda positioner om vad som är mest rätt. 

Till min glädje har regeringen i veckan gett Skolverket, myndigheten för yrkeshögskolan, Arbetsförmedlingen, Tillväxtverket och myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser i uppdrag att öka samordningen på nationell nivå inom kompetensförsörjningsområdet. Syftet sägs vara att säkra de privata och offentliga arbetsgivarnas kompetensbehov och konkurrenskraft. Ett mycket lovvärt initiativ. Möjligen kan man undra varför inte universitet och högskolor finns med bland uppdragstagarna, speciellt som de kunskapsintensiva företagen förväntas ha en särställning vad gäller framtidens tillväxtmotorer?

De andra två regeringsförslagen med kompetensprofil är två propositioner till riksdagen, en om högskolans kvalitet och en om högskolans ökade självständighet. Den senare är bra för att den möjliggör en större grad av marknadsstyrning och därmed förutsättningar att möta regionala och nationella behov av utbildningar. Det är ganska självklart att högskolorna har bättre insikt om vilka lärare och vilken organisation som kan klara de behov som finns på marknaden än att politiker ska tala om hur de ska göra. Med den ökade självständigheten borde utbildningens konkurrenskraft öka.

Propositionen om högskolans kvalitet innebär ökat fokus på utbildningens resultat och att goda resultat nu för första gången kopplas till resurstilldelningen. Högskolan har länge haft en så kallad tredje uppgift, samverkan med näringslivet, men utan koppling till resurser så har inte mycket hänt. Jag hoppas att detta nu kan ändra attityderna. Vad gäller fokus på utbildningens resultat är inte kopplingen till arbetslivet inte tillräckligt tydlig. Propositionen talar om utvärdering av självständiga arbeten, självvärderingar och studentenkäter. Bedömargrupper ska sedan ge omdömen om resultatet som ger grund för en del av resurstilldelningen. Med tanke på att nästan alla studenter går direkt till arbetslivet, och att de utbildade ska bidra till den kompetens och konkurrenskraft som uppdraget till myndigheterna ovan innebär, borde kvalitetspropositionen haft mindre av rörtänkande och mer av arbetslivstänkande.

Gästbloggare: Björn Axelsson, näringspolitisk expert med inriktining på utbildnings- och kompetensfrågor på Almegas Näringspolitiska avdelning